Essä, Ulla West

Intentioner som krockar mot och samspelar med teorier

”Rolling Stones” visades på galleri Dktus under maj 2010, i ett litet stenhus som för hundratals år sedan var Mickel Skrivares stuga, bakom slottet i Gamla stan. ”Rolling Stones” är en konstellation av rörliga och stillastående objekt som krockar och samspelar i en källarlokal. Det som presenteras är diffust och mystiskt. ”Rolling Stones” är vad betraktaren uppfattar. Syn och hörsel, minnen och associationer aktiveras om man så vill. Objekten är bearbetade. Platsen är ljussatt. Installationen är specifikt tillkommen för platsen. Människor som besöker galleri dktus blir en del av verket och  påverkar upplevelsen med sin närvaro och via sina reaktioner och sitt beteende. ”Rolling Stones” kunde upplevas på galleri dktus under tre helger, några timmar varje dag. Platsen ligger på Finska kyrkans gård, galleri Dktus ligger i Mickel Skrivares före detta hus. Vid varje tillfälle då installationen hölls öppen skedde en dokumentation med filmkamera eller stillbildskamera. Besökare valde om de ville ingå i dokumentationen eller enbart vara betraktare.

Utanför dktushuset, på gården, har Stockholms stad 1959 placerat en skulptur gjord av konstnären Liss Eriksson. “Pojken som tittar på månen”. Skulpturen säges vara Stockholms minsta offentligt placerade  utomhusskulptur. Den föreställer en liten gosse som sitter ihopkurad med armarna runt uppdragna knän och med blicken riktad uppåt. Skulpturen är tillverkad i sandsten och järnsmide och består av ett podium i form av ett bord med figuren i ena hörnet på bordsytan och den är alltså placerad på Finska kyrkans gård vid en liten damm, 2 meter från ingången till galleri Dktus.

Den här skulpturen är en av Stockholms mest besökta konstverk. Dagligen kommer grupper av besökande turister med en guide som berättar om den lilla pojken och hans magiska egenskaper. Om man klappar på pojkskulpturens huvud och lägger en slant i dammen blir man lycklig eller helad eller man får en önskan uppfylld. Allt enligt rykten som med tiden blivit en myt. Skallen är blank av alla klappar. Bordet som pojken sitter på fylls dagligen av småmynt och godis. Pojken iklädes mössor och kläder av olika slag. ”Pojken som tittar på månen” kallas i folkmun  Olle.

Efter varje turistgrupps fotograferande och offergivande dyker alltid två personer upp på gården. Snabbt och målmedvetet tycks de två tävla om att komma först till skulpturens gåvor. En åldrad man med grått skägg och en kutryggig kvinna, skyndar fram och rafsar snabbt åt sig mynt. Med en liten kratta och spade håvas skatterna från dammen in. Argsint och kvickt anklagar de varandra att roffa åt sig för egen räkning. Om någon ser och kanske kommenterar försvarar de sig med att de kommer från Rädda barnen eller att de hjälper fattiga utan att nämna någon hjälporganisation. De ryker ihop med hätska anklagelser men på behörigt avstånd från varandra. Gnabbet tycks vara en ritual, en revirstrid som pågått länge. De båda gamla är inte ett dugg intresserade av vad som händer i dktuskällaren men de är båda angelägna att för oss från galleri Dktus förklara varför de ser det som sin unika rätt att ta hand om pojkskulpturens gåvor. Vi får höra ursäkterna om och om igen.

En söndag då Rolling Stones pågick i dktus källare lyste solen på gården och när vi värmde oss från källarens fuktiga kyla, efter att en rysk turistgrupp lämnat pojkskulpturen

och platsen vilade i stillhet för en liten stund, blev de revirfajtande gamlingarna hejdade av en framrusande ung man som tog hela bytet själv, öste ner skatten i en plastpåse och försvann lika hastigt som han dök upp, i  gränderna. Med häpna miner såg de gamla vad som hände, tittade inte på varandra, vände åt var sitt håll och lämnade gården tomhänta.

En kort stund senare var ordningen återställd: en italiensk turistgrupp omringade Olle-skulpturen, alla fotograferade varandra med ena handen på den blanka skallen och nya mynt offrades. En mössa placerades på skulpturen och godis runt. Guiden berättade och några kikade ner i dktus källartrappa med frågor som: Vad händer här? Är det här konst? varefter sällskapet försvann för att fullfölja sin guidade vandring i Gamla Stan. Mannen med grått skägg hämtade lugnt sitt byte när turistgruppen passerat. Kvinnan syntes inte till. De tycks praktisera ”varannan”.

Vad vi kan säga i en viss historisk och social kontext är alltid beroende av vad vi inte kan säga. Begreppet interpellation använder den franske marxistiske filosofen Louis Althusser,  för att förklara hur ideologi omvandlar individer till subjekt samt hur hon/han tillskrivs sociala och ideologiska positioner i det sociala sammanhanget. Genom interpellationen fixeras individen i ett nät av maktförhållanden och kulturella normer som betingar vilka identiteter, beteenden, handlingar och förväntningar som är ”naturliga” och inte. Detta nät av implicita och explicita kulturella normer betecknar queerteoretikern Judith Butler några decennier senare som censur. Hon menar att censuren genererar vad som får och inte får sägas i en viss kontext.

Enligt den institutionella konstteorin kan vilket föremål eller vilken företeelse som helst i princip betecknas som konst och icke-konst samtidigt, skriver Tom Sandqvist  i textkompendiet “Teorier, metoder, praktiker”, Konstfack 2009. Konstbegreppet förutsätter en form av representation på samma sätt som det språkliga tecknet ersätter något som inte föreligger i tecknet självt utom som representerad närvaro. Upplevelsen av något som varande konst fodrar något som inte kan nedvärderas från att vara konst, dvs en konstvärld. Vissa föremål har dubbelt medborgarskap, både i konstvärlden och utanför. Närvaron av en konstteori definierar konstverket och  avgör skillnaden mellan  till exempel robotbollarna som del av städrobotar och robotbollarna som konstinstallationen ”Rolling Stones”. Turisterna som förevisas “Pojken som tittar på månen”, presenteras för en skulptur som tveklöst är konst men också för en mytbildning om den skulpturens egenskaper som ligger utanför konstnärens intentioner och konstvärldens överenskommelser.

Olleskulpturen tillverkades på 50-talets slut av Liss Eriksson som fått ett offentligt uppdrag och som skapade den lilla pojken som en minnesbild av egna sömnlösa nätter med blicken riktad mot månen. Intentionen var att göra ett konstverk och kontexten var konstvärlden, i offentligheten.

De stillastående objekten i installationen ”Rolling Stones” är tio stycken skallar, stiliserade huvudformer i trä, även de blankslitna av beröring från många händer. Skallarna tillverkades på 50-talet och har under 40 år använts som peruk- och hattstockar på Riksteatern. 1992 övertog jag perukstockarna, då Riksteatern rensade och förnyade verkstäderna där jag då arbetat i fem år. Perukstockarna finns vardagligen i min ateljé. Utplacerade på olika sätt på dktus källargolv styrde stockarna de rullande bollarnas rörelser. Platsen och de rörliga bollarna krävde stockarna bestämde jag till att börja med, men efter att ha flyttat runt perukstockarna konstaterade jag att bollarnas inbördes samspel var nog. Stockarna ställdes åt sidan efter några performancetillfällen. De rullande robotbollarna i installationen har separata namn som är titlar på låtar från olika album av ”Rolling Stones” och samtidigt överensstämmer med varje bolls personlighet som bestäms av klädnadens material, utformning, rörelser och uttryck.

Mothers little helper, Heart of stone, Around and around, Play with fire, Beggars banquet,

Out of our heads, Emotional rescue, Beast of burden, No stone unturned, Dead flower,

Have you seen your mother, baby, standing in the shadow, Under cover

Jag läser om mytbildning i Roland Barthes, ”Mytologier från” 1956.

Myten är ett yttrande, skriver Roland Barthes i ”Mytologier”, del 2, ”Den moderna myten”. Varje föremål i världen kan förvandlas från ett slutet och stumt tillstånd till ett muntligt som är öppet för samhällets tillämpning. Allt kan vara en myt, hävdar Barthes.

Enligt Barthes kännetecknas en modern myt av att den ofta är en betydelse-förskjutning i våra föreställningar kring vissa begrepp. När jag läser ”Mytologier” noterar jag mina egna understrykningar och kantanteckningar från 1976 då jag var konststudent. Understruket: “I allmänhet föredrar myten att arbeta med hjälp av dåliga och ofullständiga bilder, där meningen redan är bortrensad och beredd att ta emot en betydelse”… I marginalen har jag skrivit “Myten är osann. Myten är selektiv”, ”en sanning som hejdar sig på den godtyckliga ordern från den som uttalar den.”

Sedan har jag också strukit under: “den mytiska betydelsen: den är varken mer eller mindre godtycklig än ett bildskrifttecken.” När jag nu läser mina egna understrykningar och kommentarer från 70-talet tänker jag på Judith Butler och hennes teorier om performativitet. Performativitetsbegreppet kan användas för att synliggöra hur människors upprepade handlingar i sociala sammanhang frambringar kategorier som tidigare betraktats som ”naturliga”. Fokus flyttas från ett givet subjekt till de semiotiska processer som sociala positioner och makt skapas genom. Det är genom det performativa handlandet, vilket är både kroppsligt och språkligt som diskurser iscensätts i en specifik kontext. Butler som diskuterar performativitet utifrån kön menar att kön inte determineras vare sig av natur eller av uppväxt utan skapas i det dagliga handlandet/görandet där normer om kvinnligt och manligt förhandlas och uttrycks. I interaktion med dessa sociala normer (belöningar och restriktioner) konstitueras individer både genom fysisk närvaro (appearance), språkande, kroppsspråk etc i görandet av att vara kvinna eller man.

Installationen på galleri dktus kolliderar på flera plan. Rolling Stones musik har sedan 60-talet funnits i det kollektiva medvetandet. Många låtar är klassiker. Den manligt dominerade rock’n roll kulturen utvecklas och förändras till synes orörd av utvecklingen inom andra kulturella sfärer när det gäller t ex genderfrågor eller teoribildning i stort. Rolling Stones har förevigats i en stjärnform av mytbildning. Jag har vuxit upp med Rolling Stones musik och jag använder den erfarenheten parallellt som jag leker med teknologiska objekt som också är produkter av ett manligt dominerat fält av utvecklingen och kulturen. Jag ser ”Rolling Stones” och robotbollarna ur Judith Butlers performativitetsperspektiv när jag gör min installation.

Att den innergård där galleri dktus ligger så påtagligt  domineras av händelser runt  en traditionell skulptur som blivit mytförklarad och därmed ett turistmål, påverkar obönhörligt upplevelserna av det som händer på dktus och medför att tolkningarna får fler dimensioner bortom intentionen.

1965, då Liss Erikssons skulptur sedan några år varit placerad på Finska Kyrkans gård skrev den amerikanska skribenten Susan Sontag essän ”Den enda kulturen och den nya sensibiliteten” som publicerades i essäsamlingen ”Against interpretation” 1969 (på svenska ”Konst och Antikonst”). Liss Erikssons pojkskulptur lever sitt eget liv utsatt för myter och tiders förändring. 2010 existerar “Pojken som tittar på månen” granne  med galleri dktus där experimentella tillfälliga konstinstallationer såsom robotbollarna i ”Rolling Stones”, vars rörelser styrs av kretskort, programmering, batterier och små motorer. 1965 skrev Susan Sontag: “Konsten är idag ett instrument av ett nytt slag, ett instrument avsett att förändra vår medvetenhet och skapa nya sensibiliteter”…”Den nya sensibiliteten är trotsigt pluralistisk”…

Ulla West, Stockholm 7 maj 2010

Annonser